Njursvikt och leversvikt – organtransplantation

Njurarna fyller en rad fysiologiska funktioner, från att filtrera blodet för att avlägsna avfallsprodukter till att upprätthålla elektrolytbalansen och reglera produktionen av röda blodkroppar via hormonet erytropoetin. Organsvikt innebär att ett organ förlorar förmågan att utföra sina fysiologiska funktioner, och detta skapar ett potentiellt hot mot såväl patientens livskvalitet som överlevnad. 

Kronisk njursvikt

Svårighetsgraden av hur nedsatt njurfunktionen är kvantifieras vanligen genom laboratorieanalyser, från lätt (stadium 1–2) till allvarlig kronisk njursvikt (stadium 5). Vid kronisk njursvikt finns det två behandlingsalternativ, antingen dialys eller transplantation. Det första alternativet är en palliativ behandling som innebär att en extern maskin övertar njurarnas filtrerande funktion. Dialys är en effektiv metod men för de flesta patienterna innebär dialys täta sjukhusbesök med tidskrävande och påfrestande behandling. Transplantation innebär en operation där en ny och funktionsduglig njure (transplantat) sätts in så att patienten får tillbaka den förlorade funktionen.

Leversvikt

För patienter med leversvikt är situationen ännu mer komplex. En fungerande lever är absolut nödvändigt för att överleva och för patienter med gravt nedsatt leverfunktion finns det idag ingen palliativ behandling som motsvarar njursjukas dialysbehandling. Det enda behandlingsalternativet är därför transplantation. Till skillnad från vid njurtransplantation tas den gamla levern bort och ersätts med en ny.

Transplantation och tillgång på organ

Två viktiga begränsande faktorer för transplantation är tillgången på organ som fortfarande är betydligt lägre än efterfrågan, och den biologiska och immunologiska kompatibiliteten mellan transplantatet och mottagaren. Fysiologiskt skyddar immunsystemet kroppen från externa patogener genom att kunna skilja mellan det som tillhör värden (egen vävnad) och det som inte gör det (främmande vävnad). Denna mekanism är avgörande för kroppens förmåga att försvara en frisk individ men hos patienter som får ett transplantat från en donator (dvs. främmande vävnad) leder denna mekanism till att immunsystemet angriper det transplanterade organet (avstötning).

Immunsuppressiva läkemedel

Nuvarande standardbehandling för att förebygga organavstötning består av en kombination av immunsuppresiva läkemedel som sänker immunsystemets reaktivitet så mycket att avstötning undviks men inte så mycket att risken för opportunistiska infektioner ökar. Behandlingen ges så länge som det transplanterade organet fungerar. Genomsnittlig överlevnad för en transplanterad njure är cirka 10 år medan den är något kortare för en transplanterad lever. Numera ges ofta en trippelkombination med immunhämmande läkemedel efter en transplantation.

CYSTISK FIBROS (CF)

Cystisk fibros är en ärftlig genetisk sjukdom som innebär att en mutation i CF-genen orsakar förändringar i ett protein kallat CFTR. Detta protein finns i alla kroppens organ och reglerar transporten av natriumklorid och vatten genom cellmembran. Sjukdomen påverkar främst lungorna och bukspottkörteln. I lungorna blir sekretet tjockt och klibbigt, vilket skapar en idealisk miljö för bakterier som Pseudomonas aeruginosa och leder till att den sjuke lättare drabbas av återkommande infektioner och inflammationer. Det kan i sin tur orsaka allvarliga tillstånd som till exempel lunginflammation. Med tiden kan den kroniska inflammationen skada lungvävnaden och försämra andningsfunktionen, vilket är den vanligaste dödsorsaken hos dessa patienter. En infektion kan ge många olika symtom som varierar från person till person och från tid till annan: långvarig hosta, andningssvårigheter, upphostningar av slem, minskad uthållighet vid fysisk aktivitet, dålig aptit, allmän sjukdomskänsla och feber.

Kardiologi – Ischemisk hjärtsjukdom

Ischemisk hjärtsjukdom är en vanlig sjukdom i Sverige.  Sjukdomen ger upphov till otillräcklig blodförsörjning till hjärtat med kärlkramp som följd. Tillståndet kan yttra sig i såväl stabila som akuta sjukdomstillstånd. Sjukdomen kan behandlas på flera olika sätt – allt från traditionell läkemedelsbehandling till tekniker som öppen kirurgi och kateterburen teknik i form av PCI (Percutaneous Coronary Intervention). Denna teknik kallas i folkmun för ballongvidgning av kranskärl.

Den kateterburna tekniken har blivit allt mer förekommande. Under senare år har det skett en rask metodutveckling inom området avseende instrument, implantat, procedur och läkemedel. Tekniken används både vid planerade ingrepp och akuta ingrepp, exempelvis i samband med akut hjärtinfarkt. 

Den kateterburna tekniken har många fördelar, men är också förknippad med vissa komplikationer. De flesta patienter som genomgår PCI-ingrepp erhåller behandling med stent. Stentet är i sin konstruktion som ett tunt metallrör, vars uppgift är stabilisera blodkärlet så att blodflödet kan återställas. Trots ovan nämnda förbättringar, finns det risk för proppbildning i anlagt stent, s.k. stenttrombos. Genom effektiv trombocythämmande behandling kan man minimera risken för denna komplikation.